-
Prenumerera
Prenumenerad
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
Släktforskning och historia kring Abraham Filipsson Jäger
Vi som härstammar från Ryss-Abram har alla någon relation till denna släkt. En av dess företrädare (Jon Larsson) var med om att grunda Latikberg och en annan (Kristoffer ”Gam-Bäsken” Jonsson) grundade Bäsksjö. De var grannar och bundsförvanter och senare gifte deras ättlingar in sig i våra släkter. Själv har jag anor i denna släkt via min farmor som tillhörde släkten Ekbäck som härstammade från en sentida gren.
Denna släkts kända historia började i slutet på 1600-talet då den äldsta kände medlemmen av släkten slår sig ner på Lägstagården. Han hette Ingel Jonsson och står 1695 som ägare av ”Rijsträsk” i mantals- och skatteförteckningen.
Namnet är visserligen stavat ”Jogel Jonsson” men det får bedömmas som en felskrivning. Det nämnda ”Rijsträsk” har befunnits vara identiskt med det senare namnet Rissjölandet. Mantalslängden är av stort värde då den slår fast att Ingel levde vid denna tid, hans födelse- och dödår är däremot okända.
Lägstagården låg intill en traditionell renbetesväg på vilken samerna förde sina renar till vinterbete i sydligare trakter. Platsen måste ha varit perfekt. Här fanns några av de bästa betesmarkerna för renarna, något man kunde utnyttja också för odling i mindre skala. Goda kommunikationer på grund av leden och goda fiskemöjligheter i sjöarna runt omkring var också avgörande för bosättningen.
Ingel Jonsson rustade upp stället till ett permanent boställe och marken etablerades som vi visat som ett lappskatteland.
Ingel lägger sig till med namnet Risberg som kommer av lappskattelandets geografiska läge vid Övre och Nedre Rissjön. Det kan vara intressant att veta att Rissjön kommer av samiskans ”Rissjenjaur” vilket kommer av ordet för flyttled (=rissje) och sjö (=jaur). Namnet kommer således inte av att sjöarna varit ovanligt risiga utan talar om att det är här flyttleden går förbi.
Uppgifterna om Ingel kommer i första hand från boken ”Samerna Nolaskogs”.
Andra generationen
Wanik Ingelsson, Ingels son, är själv inte särskilt omtalad i längderna men omnämns då sönerna till honom styckade av tomter från Rissjölandet. Äldsta sonen Ingel var den som tilldelades merparten landet vid en lottning vid Åseletinget 1748, vilket troligen var strax efter faderns död.
Tredje generationen
Ingel Waniksson, född 1699. Den äldsta sonen fick flera barn och förblev renägare och ”skattelapp” hela sitt liv. Det hade helt säkert sina fördelar men det gjorde också att familjen fortsatte sina traditionella liv. Bröderna behövde göra andra val för att klara sig vilket vi ska se nedan. De som härstammar från Ryss-Abraham har säkert många olika anor men främst är det brodern Lars Waniksson som vi är förknippade med, se nedan. Ingel fick barnen Sjul, Margit, Anna och Kerstin.
Arwid Waniksson, Waniks son, kallas i litteraturen för den äldre för att skilja honom från hans sonson ”den yngre”. Arwid Waniksson styckade av ett lappskatteland söder om Rissjölandet, antagligen en stor del av det ursprungliga hemmanet för att där kunna verka och försörja sin familj. Detta hemman blev senare känt som Arwid Waniks-lappland och blev uppritat i flera av dåtidens kartor, såsom Hülphers från 1780 och Törnstens från 1771. På dessa kartor är området beläget strax norr om Lexaån. Österut fanns ”Stavar-Jaures land” (troligen efter Stavarsjön där samerna hade ett huvudviste) och söderut låg Arvid Nilssons lappland. Han fick flera barn varav vi känner till åtminstone tre; Arvid, Sjul och Vanik.
Lars Waniksson Risberg, son till föregångsmannen Wanik Ingelsson. Han skulle komma att föra ätten till de något mer nordliga trakterna i Vilhelmina. Rissjölandet
tillhörde Åsele lappmark i norra Ångermanland, ett område som i folkmun ibland kallas för Nolaskogsområdet.
De flesta av skogssamerna i Nolaskog hade kontinuerlig kontakt med de övriga samerna i den närliggande fjällvärlden, inte minst på grund av de många vandringarna som både fjäll- och skogssamer företog. Även skogssamerna, vilket i sig är en omdebatterad term, var aktiva renskötare även om det var i betydligt mindre omfattning än uppe i fjällen där man hade bättre tillgång till mark.
Lars Waniksson sökte sig från den ursprungliga trakten och upp till Bäskselelandet, det nuvarande området kring Bäsksjö och Latikberg, där förhållandena för uppodling av mark och fiske var goda. Han gifte sig med bonddottern Brita Jonsdotter, f 1721 och fick med henne åtminstone två söner som vi känner till; Jon och Lars Larsson. Brita härstammade från en släkt med många kända skogsfinnar som kommit till området några generationer tidigare.
Fjärde generationen
Jon Larsson är alltså den man som den 22 september år 1777 grundade Latikberg då han fick tillstånd att anlägga och upparbeta ett krononybygge i Södra Latikberg. Tidigare hade han upparbetat Bäsksele krononybygge, beräknat till 1/2 mantal. Redan efter ett par år sålde Jon hälften av nybygget till Elias Hansson och ännu lite senare, år 1777, andra hälften till sin ena svåger Olof Kristoffersson.
Hustrun Kerstin var ju svensk och dotter till Kristoffer Olsson i Sörflärke. Samma år flyttar familjen till Latikberg. Senare skulle han komma att sälja en del av sitt hemman till sin andra svåger Kristoffer Kristoffersson.
Jon Larsson dog i Latikberg 61 år gammal i feber, men med ett långt och händelserikt liv bakom sig. Han fick många efterkommande. En av dessa var Kristoffer Jonsson, kallad ”Gam-Bäsken”, som grundade Bäsksjön.
Vi har även Jons äldsta son, Lars Jonsson, som blev rätt så välbärgad men fick sorgliga dagar då hans ena son dränkte sin bror. Han ville ärva gården ensam vilket fördunklade hans sinne. Den unga mördaren var för övrigt den sista person som blev halshuggen och steglad på Vilhelmina galgbacke.
Till sist kan vi konstatera att det ändå gick ganska bra för denna del av släkten. De blev bofasta och gifte in sig i släkterna runt omkring i området. Betydligt tuffare var det då för några av Jon Larsson släktingar som fortsatte med renskötsel och jakt. Om deras liv berättas det mycket roligt och gripande i flera olika texter skrivna av O.P Pettersson i både ”Gamla byar i Vilhelmina” och andra böcker.
Vill du veta mer om hur samerna i Vilhelmina lever idag så hittar du mer information här om Vilhelmina södra sameby.
Ryss-Abram 
Första versionen av denna text skrev jag till vår första hemsida AFJ. Uppgifterna om Ingel Jonsson på Lägstagården kommer i första hand från boken ”Samerna Nolaskogs” av Christer Westerdahl, klart läsvärd. Min tanke har varit att koppla ihop de renägande samerna med de senare bofasta. Särskilt intressant är det att se hur de generation efter generation integrerades i samhället genom driv, hårt arbete och tålamod trots många gånger tuffa förhållanden. Alla faktafel som hittas är mina egna, så skicka gärna kommentarer. / Håkan A Filipsson
GillaGilla
Kul att läsa om är släkt på Arvid warniksons gren och hans barnbarn märet via min farmor,
GillaGilla