Ryss-Abram
Släktforskning och historia kring Abraham Filipsson Jäger
Striden utanför Umeå 21 augusti 1809 – Det sista anfallet
Denna drabbning i kriget 1809, som stod på fältet mellan Röbäck och på höjden vid Tegsjö, är ett av de sista innan fredsslutet och det som inträffade allra närmast Umeå. I många personbeskrivningar från denna tid kan man läsa att nämnda officer deltagit i striden vid Hörnefors och Umeå. Trots detta har det fallit i glömska, även i Umeå stads historia.
Jag tycker dock att detta är en fascinerande historia som förtjänar en egen historia. Detta var också en av de strider som vår stamfader Abraham Filipsson deltog i, precis innan han deserterade från ryska armén. Även Zackarias Bång, även känd som inspirationen till Sven Dufva, lär ha deltagit, men då (såklart) på den svenska sidan. Denne hade under sina sista levnadsår svåra samvetskval över det som hänt under dessa sista dagar av kriget, och en av de sakerna han ångrade var just händelserna i Umeå: ”Vid striden på Rödbäcksänget hade han sett en rysk soldat kasta från sig geväret och springa inåt skogen och gömma sig i en lada. Bång hade sprungit efter ryssen och stuckit ned honom. Detta var ju mord, då han hade överfallit och dödat en vapenlös man.” Nedtecknat av O.P. Pettersson.
Men vad är detta för drabbning och varför har den glömts bort? Kanske ligger svaret i den nesliga utgången för svenskarna, kanske handlar det om att det främst stod mellan finska och ryska trupper vars officerare sedan inte återvände till svensk mark för att återberätta historien? Kanske för att Sävar och Ratan inträffade nästan samtidigt.
Axel Quennerstedt beskrev denna strids betydelse såhär: ”senare generationer måste betrakta denna dag såsom en bemärkelsedag, hvilken har en innebörd af sådan art, att man liksom drager ett djupare andetag, när man betraktar den i belysning af gågna seklers historia.”
Det är onekligen stora ord. Men låt mig teckna en bakgrund innan vi går till några av de källorna som nämner händelsen.
Krigets sista skälvande dagar
Den ryska armén hade under general Kamenskijs befäl etablerat sig i Umeåtrakten under våren 1809. De ryska förbanden (hela femte divisionen) låg utspridda i förläggning i Umeå, längs landsvägarna och i de kringliggande byarna.
Efter en drabbning under sommaren, den omtalade striden i Hörnefors, etablerade sig de båda motståndarnas arméer på varsin sida om Öre älv. Det dröjde därefter ända till i augusti innan svenskarna kunde skicka nya förstärkningar, denna gång sjövägen.
Denna förstärkningsflotta, ofta kallad för Västerbottensexpeditionen, leddes av Gustaf Wachtmeister och bestod av ett sextiotal fartyg med sammanlagt 11 000 man. Av dessa utgjorde 6 800 den kår som skulle landsättas och ta sig an de ryska trupperna. För att kunna besegra de ryska trupperna skulle samtidigt Fabian Wrede och Carl Johan von Döbeln anfalla söderifrån. Det hela var tänkt att bli en kniptångsmanöver runt Kamenskijs armé i Umeå, men ödet, dåligt underrättelseläge och de ryska truppernas ihärdighet och skicklighet ville annorlunda.
Det är här sammandrabbningen vid Umeå och Röbäck spelade en stor roll i det fortsatta förloppet.
Truppernas utgångsläge dagarna före striden
Medan Kamenskijs huvudarmé låg förlagt i Umeå befann sig som tidigare nämnt ett par avdelningar fortfarande vid Öre älv. Ryska trupper var förlagda i:
- Långed, överste Ivan Erikssons avdelning med 26:e jägarregimentet och två bataljoner från Nisoffska musketerarregementet.
- Torrböle, Alexeieff med revelska muskterarregementet, Mohilevska och Asoffska regementet, samt en bataljon från det Permska regementet.
- Hörnefors, Kosatchkoffski låg förlagd med 24:e jägarregementet och en bataljon av Kalugska regementet.
- Sabanjejeff var vid den här tiden placerad i Norrmjöle med 3:e jägarregementet.
Genom att Kamenskij avdelat dessa styrkor söder om Ume älv i höjd Öre älv blev det svårt för den svenske befälhavaren Fabian Wrede att få ett tydligt grepp om styrkebeskeden. Han trodde sig ha hela den ryska armén framför sig, något som ingick i Kamenskijs plan. För även om Sandels avdelning med Savolax lätta infanteri låg relativt nära de ryska trupperna sett till fågelvägen, saknades ett bra underrättelseläge. Här var det fortfarande kurirer, flaggor och trummor som förmedlade budskap. Dessutom var vägarna här i dåligt skick varför förflyttningarna skedde allmänt långsamt.
Såhär beskriver Quennerstedt svenskarnas situation: ”Hela ryska styrkan”, skriver Wrede den 14:e, ”koncentrerad mellan Umeå och Öre älf har i flera dagar stått färdig att attaquera. General Major Sandels fördelning således beständigt varit nödsakad att stå på geväret, men då nu ingen attaque följt, så kan jag ej utforska ändamålet af en demonstration, som varit å båda sidor lika besvärlig”
Kamenskijs huvudarmé hade ett lika besvärligt läge, hans trupper var numerärt underlägsna och var splittrad. När han fick kännedom om Wachtmeisters landstigning vid Ratan, fick han bråttom att kraftsamla sin styrkor utan att detta skulle bli alltför uppenbart för Wrede.
Nordensvan skriver: Kamenskij, som åtminstone icke led brist på djärfhet, uppbröt den 20 på morgonen från Sävar i den fulla övertygelsen, att han skulle träffa på sin motståndare vid Djekneboda. Istället för att medtaga de sårade sände han dessa åt motsatt håll.
För så var hans strategi, att kraftsamla och slå mot den fiende som låg närmast. Uppdraget att vakta Umeå, medan Kosatschkoffski och Sabanajev anslöt sig till Kamenskijs norra front, föll till slut på överste Erickson och hans 26:e jägarregemente som utgjorde två bataljoner jägarsoldater, samt ett okänt antal kosacker.
Det var först den 19:e augusti, samtidigt som slaget vid Sävar, som Wrede fick kunskap om att hans fiende hade dragit sig undan från Öre älv. Men han visste fortfarande inte hur stora de ryska styrkorna var i Umeå. Det som var än värre var att von Döbeln ännu inte anlänt efter sin utflykt i Jämtland. De ryska trupperna hade vid tillbakadragandet från Öre älv förstört alla broar så armén anlände först den 21:a till Stöcksjö, cirka fem kilometer från Ume älv.
Överste Ivan mot general Wrede
Vi har nu nämnt de två huvudkombattanterna för striden vid Umeå, Erickson och Wrede. Låt oss titta på dessa båda för att fördjupa dramat ytterligare.
Överste Erickson låter svenskt men Ivan Matveevich Erickson (som var hans fulla namn) var född i Dorpat, nuvarande Tartu och var son till en mjölnare. Han hade deltagit i många strider i den ryska armén då han tidigt tagit värning vid Yeletskys infanteriregemente som en vanlig soldat och sedan avancerat tills han blev chef för samma regemente 1803. Inte illa för en son till en mjölnare på den tiden då nästan alla officerare var adelsmän. En av hans egenheter var att kalla sina jägare och soldater för getter, något han fått från sin tid som fåraherde i ungdomen. ”Varsågod mina getter” kunde han säga när de skulle gå till attack eller om han var arg. Därför fick han av sina soldater smeknamnet ”Geten”, något den ryska författaren och kaptenen Bulgarin berättar om i sina memoarer. Han beskriver också Ivan som ”liten till växten, rödkindad och skickligare på slagfältet än i salongen”. 1806 blev Ivan Ericksson utnämnd till chef för 26:e jägarregementet.
Det kan här vara på sin plats att särskilt minnas att många ryska officerare förtjänar en större plats i historien. Det är lätt att minnas de som nämns i Runebergs dikter, som kosacköversten Kulneff, prins Bagration, Kamenskij, Barclay de Tolly eller Tuchkoff, men där fanns långt fler.
Ivan Matcheev Erickson var en av dessa. Han blev rikligen dekorerad för sina insatser och är den enda som tilldelats två grader av Sankt Georgs Order samtidigt. Han skulle överleva kriget 1809 men dog 1811. Minnet av honom har därför bleknat. Ibland när han omnämns i samband med finska kriget misstas han för att vara en överste på den svenska sidan, på grund av hans namn, men detta är alltså felaktigt.
Mot honom stod den adlige Fabian Wrede och kontrasterna mellan den sluge Ivan och den taktiske Fabian kan ha spelat en viss roll för utgången.
Fabian Wrede var son till landshövdingen i Viborg och tillhörde den friherrliga ätten Wrede af Elimä med nummer 44 i adelsmatrikeln. Släkten hade varit känd i Baltikum sedan medeltiden och var välbesutten och inflytelserik i generationer. Fabian Wrede hade lärt känna Gustav III i Frankrike och gjorde efter sin hemkomst karriär både vid hovet och inom det militära. Efter att ha varit i onåd hos Gustav IV Adolf fick han under 1809 den nya kungens förtroende att leda hela norra arméns försvar av Sverige.
Stridsförloppet
När väl Wachtmeister hade landstigit med sina styrkor i Ratan så behövde Kamenskij kraftsamla och köpa tid, han hade dessutom fått rapport om Wredes trupprörelser. Så här beskriver den ryske militärhistorikern Alexander Mikhailovsky-Danilevsky situationen.
Striden vid Sävar ägde rum mellan sju på morgonen till fyra på eftermiddagen. Efter slaget fick Kamenskij en rapport från Erickson som informerade om att greve Wrede hade korsat Öre älv och nu var på väg mot Umeå. Greve Kamenski beordrade Erickson att hålla sin position till sista man.
Till sitt stöd för detta vanskliga uppdrag hade Eriksson det 26:e jägarregementet och det Nisoffska musketerarregementet vilka tog uppdraget att fördröja svenskarna på största allvar. Vi vet också att jägarregementet låg i frontlinjen då Ericksons överstelöjtnant vid 26:e regementet Moses Karpenkov (Moises Karpenko på ryska) var den som ledde styrkorna. Det är sannolikt att resten av reserven låg förlagda längre in i staden, huvudstyrkan hade som tidigare nämnts redan avmarscherat norrut.
Återigen från Alexander Mikhailovsky-Danilevsky: Greve Wrede avancerade mot Umeå och attackerade en avdelning under befäl av Överstelöjtnant Karpenkov, som bestod av en infanteribataljon och några kosacker.
När det gällde Wredes styrkor så låg Savolaxbrigaden och Karelska dragonerna i täten. Dessa krigare som nu utgjorde arméns avantgarde, hade redan under 1808 och 1809 blivit ryktbara som några av de mest tappra på slagfältet. Förutom att de hade deltagit under många av de blodigaste striderna hade de också namnkunniga officerare som Cronstedt, Sandels, Fahlander och Zackarias Duncker. De hade under 1809 blivit allt färre soldater, men var fortfarande en kraft att räkna med.
Savolax lätta infanteriregemente var vid utgångsläget till striden en av de som längst fram (som så ofta). Dessa stod nu under ledning av överstelöjtnant Gustaf Adolf Ehrnrooth som även deltog vid Hörnefors. Ehrnrooth trodde att de skulle möta hårt motstånd av stora ryska trupper på fälten och närmade sig därför de ryska förposteringarna i höjd med Röbäck med stor försiktighet.
Här utbredde sig framför Wrede (Wredes styrkor, förf not) ett öppet fält, på hvars motsatta sida sågs starka förskansningar med hotande kanonmynningar riktade mot honom. Han utvecklade sina tre finska bataljoner och lät dem försiktigt skrida framåt. Beskrivet av Hugo Schulman
Det dröjde för Savolaxarna att korsa fältet vid Röbäck, men varken de kanoner eller gevär som syntes på krönen avfyrades.
”Ryssarna hade till beskyddande av sin över Umeälv slagna bro vid Tegs by på höjden som behärskar hela trakten åt Röbäck uppkastat batterier och fältverk med förhuggningar. – Vi avancerade över en slät äng mot förhuggningen som var nedanför batterierna utan att ett skott lossades mot oss, fast vi trodde oss se kanoner i embrassyrerna samt folk på vallgångarna.” Gregori Aminoff
När de ryska posteringarna vid Röbäck till slut stormades av Savolax fältbataljon och Österbottens fältbataljon under sedvanliga ”hurra”-rop så fanns där inga större ryska styrkor på plats.
Ett annat ögonvittne beskriver det såhär:
Då vi den 21 Augusti om aftonen ankommo nära Umeå elf, upptäckte vi ett å södra sidan elfven af Ryssarne uppkastadt batteri, omkring hvilket Kossacker voro synliga. Anordningar gjordes genast att angripa och bestorma detta batteri, och anfalls planen utfördes mycket noggrannt; men vid framkomsten var ingen fiende synlig, och kanonerna voro af träd. Kossackerna hade emellertid skyndat sig öfver och lösgjort flottbron på södra sidan, samt derigenom betagit oss möjligheten genast komma öfver elfven. Dagen derpå, sedan bron åter blifvit iståndsatt, gingo vi över, och fortsatte marschen fram till Säfvar. Där var brigaden flere dagar sysselsatt att begrafva de öfver allt både i skogen och omkring husen, efter träffningen den 19, qvarliggande döde.
Carl Johan Holm, tjänstgörande pastor vid Savolax jägarregemente, i ”Anteckningar över fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809”, utgiven 1836 (i personlig ägo)
Det hade alltså synts ”kosacker” och soldater vid posteringarna och längre bort vid älven. Vi kan förmoda att dessa ”kosacker” var en brokig samling av soldater, både sårade, utmattade, rädda och modiga om vartannat. Källor från denna tid berättar alla om den hunger och trötthet som rådde bland de ryska soldaterna. Mat och ammunition var på upphällningen.
Det berättas att savolaxarna under löjtnant Tigerstedts befäl, tillsammans med några karelska dragoner, därefter effektivt jagade ner och dödade de ryssar som var för långsamma för att fly in mot Umeå.
Genom att lämna några ryska soldater kvar och retirera kunde således överste Erikssons styrkor i all hast dra undan bron över Ume älv. En kartesch som ställts upp på andra sidan älven vid kyrkbacken smällde av för att stoppa de framryckande svenskarna men gjorde ingen större skada.
Här kan det också vara på sin plats att citera de ryska militära källorna för detta tillfälle.
De ryska trupperna höll sin position mot de svenska skarpskyttarna vilka blev lurade av fyra stycken avhuggna trästammar som målats så att de skulle likna riktiga kanoner. När greve Wrede tågade framåt så retirerade Karpenkov över bron, samtidigt gjorde de svenska kavalleriet ett försök att behålla kontrollen över bron från de retirerande kosackerna, men möttes då av intensiv moteld från kanoner som då satte stopp för deras anfall. Alexander Mikhailovsky-Danilevsky.
Wredes huvudarmé, som nu saknade broar, blev stående söder om älven. När broar väl kom på plats var striderna norr om Umeå i praktiken avgjorda och Wrede dröjde sig därför kvar i säkrade ställningar.
Några svenskar lyckades trots allt tränga sig fram norrut längs vägarna och jagade efter Ericksons styrka.
Där tog de allt fler krigsfångar, många i stort behov av mat. De ryska soldaterna var i uselt skick efter
månader utan hela ransoner. Kaptenen Carl Magnus von Fieandt, som fick order att bege sig norrut, tog ca 40-50 krigsfångar, men det är en senare historia. De nådde inte fram till huvudstyrkan förrän Wachtmeister såg sig tvungen att återvända till skeppen och bege sig ut på djupt vatten. Kamenskijs krigslist och Ericksons mod belönade sig. Karpenkov efterträdde senare Erickson och blev sedermera chef för det första jägarregementet 1810.
De var hjältarna som förlorade striden men vann kriget.
Hur gick det för Abraham Filipsson
De ryssar som inte hunnit in i Umeå innan broarna sprängdes fick förmodligen sätta livet till, då de blev instängda tillsammans med svenskarna, men några togs också som krigsfångar. Som tidigare berättat så hade Zackarias Bång varit en av de som dödat upphunna ryssar.
Abraham Filipsson var en av de som ryckte in i Umeå men kom där ifrån sin grupp. Av någon anledning så avvek han och gömde sig i en gårdsbrunn där några svenskar beskyddade honom.
När det hela var över så fattade han det livsavgörande beslutet att inte återvända till närmaste ryska stridsförband. Där hade han riskerat ett hårt straff som desertör. Ryssarna lämnade Umeåtrakten den 23 augusti, två dagar efter striden vid Röbäckänget, utan Abraham Filipsson.
Historiska källor
O.P. Pettersson, Gamla byar i Vilhelmina
Gregorii Aminoff
Gustav Montgomery
Hugo von Schulman
Carl Johan Holm
Ryss-Abram 
Hej, och tack för informationen om denna drabbning. Sommaren 1987 berättade min morfar Jesper (född 1905) som bodde i Nordmaling, om slaget på Röbäcks slätt ”där blodet fyllde stövlarna upp till stövelskaften”, som det hade berättats för honom. Jag trodde i över 30 år det bara var en skröna. Bakom sägnen finns oftast en sanning. Hälsn. Mattias G.
GillaGilla